Ofta träffar jag på chefer som har två jobb samtidigt. Jag önskar att jag hade kunnat säga att det var ovanligt snarare än vanligt.
“Men du vet, jag fick ta det här affärsområdet också, ingen visste riktigt hur vi skulle lösa det.”
“Nu i en övergångsfas (som varat i 6 månader) så har jag fått ta hand om även det här, eftersom X slutade”
I min värld är det fullständigt absurt.
Men då tänker du kanske att “hur ska de annars lösa det?”
Svaret på den frågan kan jag inte ge, men att använda människor och deras resurser så vansinnigt galet är inte klokt. Ju mer du har att göra, desto snabbare beslut behöver du fatta. Ju fler delar tappar du. Och delar bildar helhet, det vet vi. Så vad vi är inne och spelar med är faktiskt helheten och resultaten. För att inte tala om hälsan.
Få är de som inte haft hjärtklappning, sömnsvårigheter, tankspriddhet och irritation mer ofta än sällan när man pressar cheferna så till den milda grad att det helt plötsligt blev OK att ha två jobb. Samtidigt.
Vad hände i organisationerna? När blev det effektivt att alla ska göra allting? Förr fanns det viktiga poster och dessa viktiga poster hade man rätt personer på plats. Dessa personer kunde vara: kontorister, assistenter och även chefer. Idag har vi människor som är utomordentliga assistenter, men som inte får jobb som det för det är tjänster som har rationaliserats bort och ersatts av chefer som gör det jobbet mellan 21.00-23.00 varje kväll.
Väldigt få drömde när de var barn att “jag ska jobba 6 dagar i veckan och varje kväll. Jag ska vara så trött så jag inte kan hantera mitt sociala liv, utan ser fram emot lugn och ro.”
