Jag har ofta bestämda uppfattningar, men jag hade ännu fler förr…
När jag på den tiden ledde team, jag fick tidigt förtroende att göra det, så var det inte särskilt många coachande frågor. Jag var styrande. Det var faktiskt utmanande för mig att tänka i olika perspektiv. Trodde att alla tänkte ungefär lika…
Mina första chefer hade ungefär samma stil. Jag kände igen mig och tyckte att det var rätt. Det är så man jobbar.
Men så kom det en dag…då jag skulle lära mig mer om rekrytering. Det var nog första gången som jag var i närheten av att under en lång stund ställa frågor och lyssna. I alla fall på arbetet. Det här var i mitten av 90-talet.
…det ena följde det andra och i slutet av 90-talet befann jag mig på en coachingkurs. En av de första organiserade coachingkurserna i Sverige.
Oj! Det var svårt. Men jag ville. Jag trodde verkligen att det här var utvecklingen för mig och att jag skulle bli så mycket bättre både på arbetet och i privatlivet. Jag tragglade, kände lite hopplöshet, men något drev ändå på. Jag ville bli bra på det.
Väl hemma, entusiastisk som jag var, så praktiserade jag mina nya konster och verktyg. Jag coachade HELA tiden! Det var till och med så att det var svårt att hålla ett samtal igång med mig, men bieffekten blev att jag blev väldigt bra på att ställa frågor 🙂
Till slut så började jag få feedback från de som känt mig ett tag på att ”du har blivit så konstig”, ”det går inte att prata med dig längre”, ”vad tycker du egentligen” och så vidare. Jag var inte helt bekväm med att jag hade ändrats så mycket för jag trodde att jag kunde ”smyga” med min utveckling. Jag ville ju vara mig ”själv” och inte uppfattas som ”ny”. Jag kände mig inte särskilt stark utan upplevde mig själv väldigt otydlig och osäker. Jag tvivlade emellanåt på om det verkligen var det rätt att ställa frågor istället för att säga hur det skulle vara? Var det ändå inte bättre förut?
Men så fick jag höra en historia, den kom precis i rättan tid. Det var en mentor som pratade om eremitkräftan.
”Du vet Lotta, eremitkräftan byter skal när det ena skalet är för litet. Men i mellanperioden när den byter, så är den sårbar för attacker, men samtidigt vet den instinktivt att den måste ha ett nytt skal och att det är helt i sin ordning. Att vara i utveckling är sårbart och samtidigt förvirrande för andra i omgivningen eftersom när man själv gör en förändring så påverkar man alla sina relationer.”
”Man gör inte som man brukar”.
Personlig utveckling, vare sig det handlar att coacha mer, att tänka annorlunda, att uttrycka sig på ett nytt sätt märks. Även om feedbackens kommentarer är väldigt positiva och uppmuntrande så kan det kännas ovant och sårbart.
Det viktiga att komma ihåg är att många gånger hänger sårbarhet och utveckling hänger ihop. Även styrka och utveckling. Jag har en övertygelse om att personlig utveckling är en styrka, att våga lära nytt och utmana sig själv och att det är ok att veta att andra vet att man är på den resan.
….och kom också ihåg….att det du fokuserar på….växer! Det innebär också att om du bestämt dig för att bli bra på något eller göra något annat och du fokuserar medvetet att göra och tänka mer på det, desto bättre blir du!
Ha en underbar vecka och uppmuntra andra som försöker lära sig något nytt!