Efter en middag med flera goda vänner så hamnade vi i “utbildningsträskpratet”. Varierat sällskap helt klart. Vi jämförde alla utbildningar vi hade gått. På middagen fanns hantverkare, ledare och medarbetare. Våra utbildningar skilde sig åt.
-Ja jisses så många utbildningar man har gått. Knappt man minns något av dem. Men något har väl fastnat, men väl i vardagen igen så blir det inte riktigt som man tänkt sig, var det någon som sa. Och många fyllde i. Någon jobbade på företag där man gick utbildning ofta, någon på företag där man inte tog så allvarligt på det här med kompetensutveckling.
Två av dem som var med var hantverkare. De var först lite tysta och sedan så var de båda väldigt överens. De använde allt de hade lärt sig på utbildningen och det ganska direkt.
Vad var skillnaden mellan “ledarskapsutbildningarna” och “hantverkarutbildningarna”
Analysen efter denna middag blev således:
*Kunskapen används direkt om den matchar den verklighet man själv lever i
*Att man får träna själv på det man ska lära sig
*Att långa teoripass inte var nyckeln för detta sällskap. Det var mer dialog, utbyte och situationsanpassade verktyg som gällde.
Att man inte tänker mer på att utbildning ska handla om:
Inbillning – man ska tro att man själv kan omsätta det.
Träning – så att när man kommer tillbaka till vardagen har nya erfarenheter av att lyckas inom området redan befästs.
Uppföljning – någon ska efterfråga det du lärt dig.
I hantverkarvärlden är det klockrent. Kunderna vill att du ska ha färdigheterna och följa det som gäller. Som ledare är det lite luddigare, där blir organisationen viktig i kravställan.
Börja efterfråga kompetensen. Det kostar inget, men det blir väldigt dyrt att inte göra det.
You might also like
