Ibland så infinner sig metaforerna i det vardagliga livet. Just denna morgon var det precis som vanligt. Jag vaknade, steg upp och in i duschen. Men inte förrän just där och då blev jag medveten om mitt beteende (som definitivt varken är miljövänligt eller hållbart) men det är ren fakta.
Jag går in i duschen, reglerar värmen till lagom behagligt och under duschens varande så ökar jag gradvis värmen. Noterar i slutet att jag faktiskt inte behöver blandaren längre då det är fullt tryck på varmvattnet. Lätt och tänka att vi har nog lägre gradantal på vårt varmvatten, men se det har vi inte. För bara en stund senare går en annan familjemedlem in i duschen och skriker högt: ”Vem f-n har kört dusch på bara varmvattnet – det är ju livsfarligt! Sat-n nu brände jag mig!”
Det är var just i det ögonblicket som jag kopplade ihop det med förändringsledning. Vilket ord egentligen. Behövs det? Är det inte det vi håller på med dagligdags, små justeringar, små förändringar eller åtminstone borde göra det för att vara flexibla i en omvärld som ständigt förändrar sig och även vi själva går ju igenom gradvisa förändringar varje stund. Från att inte ha behövt hålla i ögonlocket när jag drog strecket med eye-linern till att jag nu behövt justera handgreppet till att fast och bestämt ”dra” i ögonlocket för att det ska bli en heldragen linje och inte som ett streckat körfält. Ögonlockets spänst är inget jag har kunnat påverka men handgreppet kan jag. Justerat mig till nya förutsättningar. En tanke jag fått i en dialog med en annan person som jag tidigare inte haft är ju också en förändring.
Duschen är ju också ett lysande exempel på hur hjärnan uppfattar signaler. Den är programmerad att gå i ”alert mode” när det bli plötsliga förändringar med skillnad. Gradvisa förändringar reagerar den inte på lika mycket utan har förmågan att anpassa sig till nya förutsättningar ganska odramatiskt. Därav skillnaden mellan min upplevelse och min familjemedlems.
Och så där håller det på. Hela tiden. Och ändå så blir det stora saker av något som egentligen är naturligt. Vi behöver börja bygga in ”förändring” som en daglig vana i en organsation.
Tänk att börja varje dag med:
”Vad utvecklade/förenklade vi och gjorde bättre igår för vår kund, för vår organisation?” ”Vad kan vi utveckla/förenkla och göra bättre idag?”
De flesta vill gärna ha förändring. Men bara om man själv får vara med och bestämma. Men om man har förändring som ständigt närvarande dvs att alltid har i fokus att man jobbar med ”ständiga förbättringar” och affärsnytta så blir det ingen större dramatik när man behöver flytta kaffemaskinen, byta leverantör eller uppgradera ett system.
Istället så blir det en ”kalldusch” och onödigt dramatiskt när man pratar om förändringar.
Att prata om att vi ständigt utvecklar och förenklar oss mot kundens behov och förutsättningar gör att mindset ändras och initiativ kommer inifrån och blir en vardag. Man gör det onödigt svårt när man samlar alla initiativ i en stor idébox och bestämmer sig för att göra en gigantisk förändring som påverkar ordentligt. Ibland behövs dem, men ofta handlar det om att jobba med underhållet av den tjänst eller produkt man levererar och att ha ett mindset och en vana av att faktiskt söka problem och avvikelser och sedan utveckla utifrån dem.
”Mitt team gillar inte förändringar”, sa en ledare en dag. Sluta prata om ”förändring” tipsade jag. ”Prata istället om hur ni kan förenkla det för er själva och kunden.” Ett tag senare träffade jag ledare igen och den sa: ”Det verkar som om de gillar att förenkla saker så nu har vi gjort massor på kort tid”.
Ord spelar roll, också vad vi gör varje dag.
Förenkla och utveckla varje dag, alltid. För det är väl det som är ledarskap?